Hyllning eller hädelse?

Sångaren, basisten, låtskrivaren och bandledaren Phil Lynott dog för 26 år sedan och att det nu finns sex herrar som kuskar världen runt med det klassiska namnet är kontroversiellt.

Tre av dem var medlemmar i bandet när det begav sig. Keyboardisten Darren Wharton var visserligen knappt torr bakom öronen när han värvades inför näst sista albumet 1981 men både trummisen Brian Downey och gitarristen Scott Gorham var grundbultar i bandbygget under en lång tid.

Så långt är väl allt väl, kan jag i förlåtande stunder tycka, de måste ju också dra in till brödfödan på något sätt. Mitt problem ligger hos Ricky Warwick, snubben med förflutet i The Almighty som häromåret ersatte John Sykes som sångare. Han har för mycket tatuerad "fuck yeah"-attityd för att passa in i Phil Lynotts känslosamma hårdrocksarv. Lägg till detta att tidigare Whitesnake-basisten Marco Mendoza också lider av för mycket läderbyxa och hård yta.

Damon Johnson, som tidigare spelat med Alice Cooper rundar av laguppställningen. Det är alltså tre gitarrister och en keyboardist, i ett band som under perioder nöjt sig med endast en enda gitarr i en trio-sättning. Här blir det krig om det ljudmässiga utrymmet. I de rakare rocklåtarna funkar det ganska bra, där är det ju trots allt stöket man vill åt. Men när det ska svänga och kännas i hjärtat tar det stopp. Till exempel ”Don't believe a word”, "Dancing in the moonlight" och "Still in love with you" är otroligt stelbenta och grabbiga.

Inte blir det bättre av att ljudet är outhärdligt dåligt. Jag brukar inte klaga på bristfälligt ljud men den här kvällen slår bottenrekord. Ett massivt bastungt brummande som effektivt tar bort den eventuella känsla bandet försöker förmedla. Du vet den där berömda gitarrslingan i "Whiskey in the jar"? Den hörs inte. Ricky Warwicks akustiska gitarr som han kämpar frenetiskt med? Den hörs inte.

Mellansnack? Ungefär vartannat ord går att urskilja. Vidare är Brian Downeys trummor utan tvekan triggade, det räcker med att han petar på dem så låter det som kanonskott. Det hjälper honom att spela perfekt, men det låter livlöst och svänger överhuvudtaget inte. Ni som stod i baren, ni missade inget och ljudet var faktiskt som allra bäst där borta.Thin Lizzy var ett band fullt av själ och hjärta, inget av det fanns kvar att bevittna i Linköping i lördags.