”Man kan gå sin egen väg, men hur tusan blev det så här?” frågade Håkan Hellström efter tredje låten, ”Du kan gå din egen väg”. 69000 svarade honom med kärlek, skrik, tårar och öronbedövande allsång.
Det är längesedan någon sa att han saknar sångröst, evigheter sedan någon skrev en kritisk krönika om honom faktiskt länge sedan någon ens pratade det minsta illa om Håkan Hellström. Göteborgs goe älsklingsgubbe har sedan länge blivit hela popsveriges. I lördags fick vi den definitiva bekräftelsen på det.
Det är svårt att plocka ut en enskild höjdpunkt ur spelningen. Den enda svackan var en helt misslyckad inbjudan till allsång mitt i en blek version av ”Pistol”, då halva ståplats och hela sittplats lurades till tystnad av en konstpaus.
Det största kan ha varit när Hellström och bandet jobbade upp sig själva och publiken till en kvarts kollektiv eufori i ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din” och ”Gullbergs kaj paradis” som fick även de sömnigaste sittplatsraderna att gunga. Och då kom Veronica Maggio in. Tillsammans gjorde hon och Hellström en magisk, Prince-aktig duett av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” innan de rev av den gemensamma hitten ”Hela huset” och dansade runt framför lyckliga och instagrammande fans.
Eller när kvällens mest oväntade gäst, Majornas reggaeman Kapten Röd, studsade in i ”Dom där jag kommer från” och fick hela ståplats att hoppa samtidigt som Freddie Wadling hummade med från en stol på scenen.
Slutet av lördagskvällen går att sammanfatta med låtlistan: en euforisk ”Ramlar” som aldrig ville ta slut, en fin ”Det är så jag säger det” kryddad med en vers från Eldkvarns ”Kärlekens tunga”, en vemodig och vacker ”Valborg”, ett studentfeströj i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som skakade alla fundament och en fyrverkeriackompanjerad ”Du är snart där”.
När krutröken lade sig och Håkan Hellström lämnade scenen efter nästan exakt tre timmar så sprutade tårarna på de främsta raderna, och även på sina håll bland fint folk och recensenter på hedersläktaren. Klockan var strax före tolv, natten hade sänkt sig över Göteborg. Håkan Hellström tackade, bockade och bad dem alla att fortsätta festen i stadsdelarna där låtarna utspelar sig.
”Vem vet? Ta hand om er, så ses vi kanske på en bakgata i gryningen”.