Här på festivalen går man mellan den ena etablerade storheten efter den andra. I många fall vet man en del av vad man har att vänta, och ibland uppfylls ens förväntningar mer än annars. Så roligt att också få bli överraskad av något nytt och oväntat. För min egen del får framträdandet med de mycket unga musikerna i Fabulous Five den funktionen.
Jag minns när Tre Kronor med ett ungt och ganska oprövat lag tog sitt första hockeyguld på många år, helt oväntat besegrade de långt mer meriterade nationer. Dåvarande förbunds-kaptenen Conny Evensson sa något i stil med "hunger slår rutin". Ett sådant uttalande går att applicera även på den här kvintetten: piano, bas, trummor, altsax och gitarr.
De visar god självkänsla och presenterar egna och egensinniga kompositioner, ofta sprängfulla med innehåll eftersom det är så mycket som behövde sägas under kort tid. Spelsugenheten glöder -- nej, den stormkokar och spottar och fräser.
Bland alla konstellationer jag upplever under festivalen är Fabulous Five kanske den tydligaste GRUPPEN. Ingen är ute efter att glänsa på de andras bekostnad.
Alla är angelägna om att på bästa sätt ta vara på det här dyr-bara exponeringstillfället. Visst innebär de individuella insatserna ett brottande och ett bändande med materialet, precis som det ska vara -- men som kollektiv drar de tveklöst åt samma håll.