Detta blev en exklusiv kammarkonsert tillägnad valthornet. Horn mötte stråkkvartett. Också det en ovanlig kombination. Annamia Larsson, huvudsolist i detta program, hade valt sina medmusiker med sikte på Mozarts hornkvintett och Beethovens sextett för stråkkvartett och horn.
Detta är konsertanta stycken. De skulle fungera ännu bättre i ett större format
Starten på konserten var uppfriskande: Ett solostycke av Carin Malmlöf-Forssling, en pionjär bland kvinnliga tonsättare under 1900-talet. Denna ”Orizzonte” från 1981 hade en ganska enkel form som kretsade runt en grundton. Men här fanns också experimentella och ganska brutala utbrott som visade hornets stora register och uttrycksmöjligheter.
Ett udda inslag var även stråkkvartettens solonummer. Där hade de valt en långsam sats av en mycket tidig stråkkvartett av Anton Webern. Lågmäld och senromantisk musik som inte är typisk för Webern. Vackert och inlevelsefullt spel men jag hade hellre hört någon av kompositörens senare och etablerade stråkkvartettsatser.
I hornkvintetten av Mozart är altfiolstämman dubblerad ovanligt nog. Det ger en lite mörkare och mjukare klangbild. Detta kom bäst till sin rätt i den andra lugna satsen som hade ett ljuvt och innerligt uttryck. Mycket fint. I övrigt är detta inte så stor musik, men det var fin energi i tolkningen av de snabba satserna.
En upplivande musikupplevelse var även duetten för två horn av Jean Dardenne. Okänd musik med kvalitet. Välskrivet med snygga harmonier. Korta varierade ljudbilder där valthornet kom helt till sin rätt.
Så sextetten av Beethoven. Intressant att ta del av. Men stundtals svårt med samklangen. De två hornen tenderade att dominera och blandade sig inte så väl med stråkarna. Adagiosatsen var mest njutbar med fin klarhet och bättre balans.