Jenny Wilsons spelningar liknar små teaterpjäser. I morgon inleder hon John Does höstprogram på Herrgårn i Linköping.
I våras släpptes Jenny Wilsons debutskiva "Love and Youth". Skivan tog ett och ett halvt år att göra.
-- Sommaren 2003 jobbade jag med musik i min dator för första gången. Jag gjorde musik till pjäsen "Nattfjärilen" på Stockholms stadsteater. Det var otroligt kul och befriande att experimentera och jag blev sugen på att göra något eget. Så jag lånade pengar för att kunna låsa in mig och jobba med skivan.
Låtarna skriver Jenny Wilson med en gitarr. Sen arbetar hon länge med att få fram precis de ljud hon vill ha. Resultatet låter åttiotal, Kate Bush, Madonna och Smashing pumpkins. Fast egentligen inte som något annat.
-- Det enda jag visste var att jag inte bara skulle spela låtarna rakt upp och ner. Jag jobbade mycket på att bryta upp från det, lyssnade på hur andra artister hade gjort och tog mig an mina låtar med mycket hårda nypor.
Titellåten "Love and Youth" är den som Jenny Wilson mixtrade allra mest med.
-- Jag knasade lite för mycket med den. Man kan vara på jakt efter en ny idé och köra över själva grundlåten.
Albumet kallar hon för en temaskiva om skolan, kärlek, näsblod och annat som hör barn- och ungdomen till.
-- Jag hyser stor fascination för den tiden när man är barn. Det finns en magi och en sårbarhet i det. Man är ganska utsatt.
Texterna är fulla av osäkerhet, förväntan och längtan bort. Ibland låter det som om vuxna Jenny Wilson pratar med den hon var då i texterna.
-- Ja, det stämmer i en del låtar, men vissa beskriver någon helt annan. Det är ingen självbiografisk skiva.
Vad skulle du vilja säga till den unga Jenny?
-- Att inte förvänta mig att någon annan ska göra något åt mig. Om man drömmer om något ska man göra det. Det hade jag behövt höra då. Jag hoppade i och för sig av gymnasiet för att jag ville bli författare, men jag var lite för osäker för att verkligen våga satsa.
Vem var din idol när du växte upp?
-- Först Carola, förskräckligt nog, och sen PJ Harvey. Hon har varit viktigast för mig. Hennes artistskap fick mig att vilja göra egen musik. Just nu lyssnar jag mycket på El perro del mar och Frida Hyvönen. Jag känner ett starkt släktskap med dem fast vi har gjort tre helt olika skivor. Jag går jämt och sjunger på deras låtar. Någonting binder samman oss tror jag.
När Jenny Wilson fick förfrågan om att spela live tänkte hon först att det inte skulle gå. Hon hade ju spelat in alla ljuden själv och skivan är en ren studioprodukt. Men hon löste det genom att behålla vissa delar från skivan som backing tracks och att hitta musiker som hon kunde utveckla ljudet med.
-- Min syster Sara Wilson och Lina Selleby från Doktor Kosmos har spelat med mig under sommaren. Till hösten byts Lina ut mot Ellekari Larsson från gruppen the Tiny.
På scenen har bandet matchande kläder och Jenny Wilson använder rekvisita som en papperscigarett och en knallpulverpistol för att understryka texterna.
-- Jag gillar verkligen det teatrala och jag skulle vilja utveckla det rejält med mer rekvisita. Det är skönt att träda in i något annat på scen, som man avgränsar från den vanliga världen.
Jenny Wilson