Zetterqvist och Widlund är ett ypperligt val av Linköpings Kammarmusikförening att fira sina 30 år med. Två tunga och etablerade namn med sinsemellan väl fungerande temperament, de musicerade således effektivt tillsammans.
Programmet rymde tre omfångsrika verk och ett mycket kort. Det senare var Weberns avskalade ”Fyra stycken”, som tog inalles cirka 3 minuter att genomföra. Man fick lyssna koncentrerat annars missade man poängen.
G-mollsonaten av Debussy var sällsam musik, olik mycket annat. Duons koncentrerade framförande gjorde den till konsertens höjdpunkt i mina öron. Det är fascinerande att notera vilken tydlig relation nytänkaren och pionjären Debussy trots allt hade till traditionen; för att komma bort från den kväljande och till vägs ände komna romantiken sökte han vägar i en annan riktning än flera tonsättare i sin generation.
Jag vet inte om Beethovens ”Vårsonat” är ett ungdomsverk, men den låter ung till karaktären: ljus, bejakande och full av uttryckslust.
Inledningen är betagande, de båda jämbördiga instrumenten verkar överens om det mesta. Zetterqvists tonbildning och accenter imponerade, så också Widlunds löpningar – inte för sin snabbhet eller dylikt, utan för att de var så musikaliskt utförda!
Så annorlunda ”Kreutzersonaten” är! I yttersatserna har Beethoven spänt långa bågar av sammanhang, och han förväntar att musikerna gör detsamma. I första satsen förlorades den vibrerande nerven vid några tillfällen, å andra sidan spelades den mästerliga variationssatsen utomordentligt fint.
Det var hela tiden Widlund som, för att kunna vara följsam, sökte ögonkontakt med Zetterqvist som stod bredvid honom. Han skulle slippa att vrida på huvudet i 90 grader om de placerade sig på ett annat sätt i förhållande till varandra.
Ett högt betyg även till jubilerande Kammarmusikföreningen, vars trogna arbete ger oss så många högtidsstunder och låter oss möta så många förnämliga musiker!