Med klarinettisten Urban Claesson.
1 februari.
Jag glömmer aldrig hur Poseidon Trio spelade Schubert i Vadstena för ett antal år sedan. Intrycket består: högklassiga musiker som på mästarnivå tillvaratar så mycket av musikens möjligheter.
De inledde med Korngolds opus 1, en högoktanig pianotrio full av infall och med en inneboende dynamik som inte bara – eller ens i första hand – gjorde sig gällande genom olika styrkegrader.
Därtill var det underhållande och frukten av ett sådant hantverk att det är förbluffande att han endast var 13 år när han skrev det! Jag tror att trion upplevde det roligt att ta sig an detta ovanliga och sällan spelade verk, de fick gott om tillfällen att veckla ut sitt musikantskap och topptrimmade samspel.
Messiaens ”Kvartett för tidens ände” hör däremot till den ofta spelade musiken, och det finns goda anledningar till det. Att den är så laddad och omskakande beror säkert delvis på att den är omöjlig att frikoppla från sin historia (skriven och uruppförd i ett nazistiskt koncentrationsläger) samt från de minst sagt allvarstyngda och apokalyptiska satstitlarna.
Möjligen bör man inte heller försöka skilja dessa parametrar åt, men under söndagens konsert tänkte jag att musikernas lätta handlag kanske bidrog till att göra musiken mer ”absolut” och separera den från associerande och ett berättande innehåll. Den tålde det alldeles utmärkt!
Min poäng är att man inte MÅSTE ha facit och tänka ”koncentrationsläger” för att bli starkt berörd. Det är ändå en musik som man närmar sig med vördnad och andakt, inte minst i satsen ”Fåglarnas avgrund” med Claessons knappt hörbara och obönhörligt ensamma soloklarinett.