Altsaxofonisten Amanda Sedgwick har jag hört i Linköping flera gånger, men i det här sammanhanget, i den här inramningen och med de här medmusikerna kom hon bättre till sin rätt än någonsin. Det resulterade i hörvärd bebop av renaste vatten.
Med en rykande färsk cd, nyss uttagen från ugnen, var repertoaren till en del ganska given. Sedgwicks egna kompositioner blandades upp med personliga tolkningar av standards och titlar skrivna av diverse storheter i jazzhistorien.
I första hand är bebopgenren en arena för solisterna, och Sedgwicks egen kapacitet är välrenommerad. Hon är stilsäker och spelar med kraft och auktoritet när hon intelligent bygger upp sina solon.
Dwayne Clemons trumpet kunde vara både spetsig och vackert fyllig. Han spelade genomgående mycket fint, tekniskt och med flödande fantasi. Inte för att kvintetten hade några trånga ramar, men det var trots allt han som oftast sprängde dem och tog sig de största harmoniska friheterna.
Men den unge – han såg till och med mycket ung ut! – pianisten Leo Lindberg var inget mindre än ett sensationellt utropstecken. Vilket oerhört väl utvecklat musicerande, i sanning en begåvning utöver det vanliga! Till synes befriad från standardiserade bebopfraser tillförde han kvaliteter i allt han gjorde.
Man blev glad av hans ofta oväntade sätt att ta sig igenom sina solon, och han omhändertog Sedgwicks snygga ballad ”In my mothers garden” med ett gripande och väl avvägt musicerande.
Snärtige trumslagaren Moussa Fadera och diskrete men stadige basisten Kenji Rabson såg till att hela ensemblen lyfte sig ytterligare i Thelonius Monks ”Round midnight” och Tadd Damerons ”The scene is clean”.
Det var länge sedan jag hörde bebop spelas så övertygande, jag blev påfylld med meningsfullhet. Synd att inte fler var där och lyssnade och fyllde på!