CCCC
Nick Lowe, Crusellhallen, Linköping, söndag 27:e april
Några hundra popälskare bänkar sig i en mörk konsertsal medan vårsolen fortfarande värmer den tidiga söndagskvällen. Huvudpersonen själv är glatt överraskad att så många dykt upp. ”Stort tack för att ni ville komma hit – själv hade jag nog haft andra saker för mig, som en grillfest eller så. Verkligen kul att ni kom.” Och sedan betalar han tillbaka på bästa möjliga sätt. Genom att i en och en halv timme bjuda på fina akustiska versioner av ett gäng äldre och nyare sånger från en lång karriär.
Nick Lowe har precis fyllt 65 och största delen av dessa har han varit låtskrivare och artist. Ändå är han något av en doldis. En doldis som alltid fått fina recensioner och hyllats för sin låtskrivarkonst. De senaste årens skivor har bjudit pop stadigt parkerade i en country-, soul- och rocktradition. Sångerna har varit centrerade runt kärlek. Olycklig eller spirande. Hantverket har alltid varit imponerande.
Och kanske är det så han ska ses. Som en trygg solid hantverkare med en aldrig svikande känsla för melodier, harmonier och ordvändningar. Pop är ett hantverk och Nick Lowe bemästrar det till fulländning.
Lång, stilig med välklippt grått hår, iklädd svarta kostymbyxor, randig Paul Smith skjorta och ett par Buddy Holly-glasögon fyller han utan problem upp hela scenen själv. Nick Lowe, en gitarr och ett knippe fina sånger, där har ni ett framgångsrecept på en söndagskväll.
Allra finast blir det i uppbrottsbaladen ”House for sale”, klassikern ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding” och den avslutande ”Alison” lånad av kompisen Elvis Costello. Då krymper konsertsalen, på något märkligt sätt, till ett mysigt vardagsrum. Och, tro mig, aldrig har Crusellhallen känts så intim.