Konsert
Det är nästan på dagen 35 år sen Crosby, Stills, Nash & Young spelade i Stockholms konserthus. Då var de hetast av de heta, den första supergruppen, megastjärnor från Woodstockfestivalen. Älskade för sin magiska stämsång och sina låtskrivartalanger.
David Crosby och Graham Nash har inte spelat i Sverige sen dess, men nu står de levande legendarerna åter på samma scen. Det är musikertätt i publiken, alla svenska popmusiker över 40 verkar vara här, från Per Gessle, Plura och FJK till Björn Ulvaeus.
CSN & Y: s inflytande på svensk popmusik kan nog inte överskattas.
Crosby & Nash ser ut som övervintrade hippies i sina säckiga jeans och T-shirts. Hår och mustascher har vitnat och Nash uppträder till och med barfota.
De är anspråkslösa, presenterar sina sånger med klädsam självironi och uppmuntrar varandra och de fyra kompmusikerna genom hela konserten. Lystern i rösterna har mattats en smula, men stämsången sitter fortfarande som en smäck. Det är härligt att höra och publiken ger duon stående ovationer efter hart när varenda låt.
Själv njuter jag mest av Crosbys "Guinevere". Snyggt spel på akustisk gitarr och vacker stämföring, det räcker långt.
Crosby & Nash håller sin kurs, både musikaliskt och textmässigt. De häcklar Bush redan i första mellansnacket och går till storms mot girighet, amerikansk krigspolitik, hur vi hanterar kärnavfall.
Nashs melodier är förment naiva; enkla, självhäftande sånger som rymmer vassa iakttagelser om samhället och människan.
Crosbys sånger är mer komplexa både harmoniskt och innehållsmässigt. Jag gillar hans episka "Wooden ships" och "Deja vu" men han kan också bli långtråkig och pretentiös.
Konserten hettar aldrig till, men mysfaktorn är hela tiden hög. De flesta sångerna hämtas från gruppens två första album, men de sjunger också några nummer från sin sprillans nya skiva.
Inget problem för oss nostalgiker, de nya sångerna låter precis som de gamla.
70-talsstämningen förstärks i extranumret. Duon inbjuder till allsång i "Teach your children".
Och jisses vad publiken klämmer i.