Ett plus ett blir inte alltid två. Ibland blir det mycket mer. Som på lördagseftermiddagen när arkeologen Göran Tagessons berättelse om Linköping gifte sig med Crusellkvintettens musik. Kombinationen drog iväg och gjorde summan av två väl valda och utmärkt framförda program större än de enskilda delarna.
Nej, Linköping hade säkert inte vunnit utmärkelsen Årets stadskärna på 1700- eller 1800-talet. Otäta trähus, läckande latriner och ont om färskvatten. Misären var stor och överlevnaden helt beroende av den egna förmågan eller en omtänksam omgivning. Göran Tagessons skildring förstärks av fotografier från en stad som känns bekant och ändå främmande. Berättelserna är ömsom allmängiltiga, ömsom personliga när namngivna människors öden får liv. Tagesson kan sin stad och förmår levandegöra den.
Den historiska rundturen varvas med musikaliska inslag. Crusellkvintetten tar sig an fransmannen Henri Tomasis ”Cinq danses profanes et sacrées” och landsmaninnan Hedwige Chrétiens Blåskvintett. Rumänen György Ligetis ”Sechs bagatellen” illustrerar den värsta nöden på ett passande sätt. Kärva tonsprång, komplexa rytmer – men ändå med en final i dur som ger hopp åt framtiden.
Crusellkvinetten spelar härligt känsligt och synkront. Ett utbyte av blickar i exakt rätt ögonblick, gemensamma andetag och ett ständigt lyssnande efter medmusikerna gör det svåra skenbart enkelt och vi i publiken njuter fullt ut.
Flera stycken känns därtill märkligt väl anpassade till arkeologens Linköpingshistorier. Att hitta musik som ska illustrera en medellös änkas strävan kan inte vara enkelt. Men bra blir det likafullt.