Restaurang Pitchers
10 februari
Kanske är det bara jag i hela världen som inte tidigare känt till danske gitarristen Mikkel Ploug? Det var skönt att råda bot på det, han var en storartad bekantskap. Hans medmusikant, amerikanske tenorsaxofonisten Mark Turner, tror jag mig däremot ha snuddat vid i hans egenskap av sideman till några av de riktigt stora jazznamnen.
Med ett undantag spelades uteslutande Plougs kompositioner. Jag lovar: de liknar inget annat! Det som fascinerade mig allra mest var hans harmoniska tankevärld. De mångfaldiga ackorden från hans gitarr var mestadels rena och klara, lätt identifierbara och inte sällan utan de för genren så typiska jazz-färgningarna.
Men relationerna ackorden emellan verkade fullständigt fria, turerna saknade en given tonal riktning och blev ibland hisnande och spännande att följa. Samtidigt var detta obekanta ljudlandskap ofta mycket vackert att befinna sig i.
Det rytmiska elementet såg New York-trummisen Tommy Crane till att hålla levande. Bara i ”Waking up” tyckte jag att det blev stillastående och regelbundet på gränsen till tråkighet. Men både hans och de övrigas spelsätt var lyssnande, vilken oöverträffad kvalitet! I den lilla lokalen var deras genomgående svaga nyanser befriande. Vid ett enda tillfälle spelade de ett parti med rejäl styrka – och vilken effekt det fick!
Varken Ploug, Turner eller basisten Jeppe Skorbakke ”rev av” några solon, tvärtom byggde de dem metodiskt och medvetet och med en bärande tanke. Stiligt! Jag kan inte annat än beundra deras professionalism; kvällen före hade de haft konsert på en stor arena i Schweiz, så iväg till det lilla hörnet i källaren i Linköping och leverera något så här övertygande.
Lokalen, ja – det här är alltså Great Jazz Clubs nya hemmascen. Det var inte stort, men det var gymytligt och kan säkert bli bra. Närhet mellan scen och publik liksom åhörarnas närhet till varandra innebär väl i de flesta fall något gott, men när man har folk precis inpå sig som hela tiden tar tillfället tillvara att diskutera livets varjehanda blir det lite ansträngt . . .