Vinjett: Konsert
Rockkarusellen
Råssnäs fritidsgård, Motala
Lördag 10/2
När jag väl kliver in på Råssnäs fritidsgård visar det sig vara ett riktigt mysigt och ombonat ställe. Först står jag utanför och velar ett tag i tron jag att jag har hamnat fel, jag ser inga som helst tecken på att stället ska stå värd för en omgång av Rockkarusellen. Så hör jag ljudet av en gitarr och följer det. Själva konserten är gömd i ett mycket litet rum i ena änden av huset. Men det blir ju mysigare så, särskilt som Motalaborna inte har slutit upp särskilt väl för att stödja de två hemmabanden Ewrex och Mortum Hatred.
Det är pool fem som gör upp om publikens röster och juryns goda omdöme. Och det kan bli en hård kamp om semifinalplatserna, alla fem banden imponerar och gör riktigt bra ifrån sig. Visst, jag ställer mig frågande till Ewrex massaker på GunsnRoses "Sweet child of mine", jag undrar varför Mortum Hatred inte i förväg har bestämt vilka låtar som ska spelas och jag har svårt att förstå varför Linköpings Surgical Red har så bråttom. Sångerskan Tanja har en uttrycksfull röst, men hon får aldrig tid att använda sig av den ordentligt i det hetsiga tempot. Låten "The Swedish spring is a dangerous thing" skulle kunna bli en pärla med ett lugnare tempo och en fräckare basgång.
Men det är bara småsaker jag reagerar över. Ewrex eget låtmaterial känns mycket bättre och sångaren Oskar har en naturlig utstrålning som gör bandet roligt att titta på. Mortrum Hatreds dödsmetall imponerade på mig redan förra året. Nu har de längre hår, mer obskyra bandtröjor och tar för sig mer på scenen. Norrköpingsbandet Meh! gömmer sig bakom en lustig orienterarimage men kan inte dölja att de faktiskt vet och kan spela intensiv vansinnespunk.
Men det är Linköpingsbandet Dödshakets Musikorkester som imponerar mest. Jag var på förhand orolig för att de skulle vara ett jobbigt plojband utan låtar men med roliga hattar. Det är gränsfall, en av medlemmarna bär hjälm. Men oj så jag bedrog mig om låtmaterialet för de sparkar igång ett hejdlöst drag. De hinner bara spela två långa låtar med otaliga vändningar och överraskningar. Jag tänker på tidiga Iron Maiden, fast med en trådsmal glamrockare på sång och gitarr. Inför framtiden hoppas jag på en enhetlig image, och ett namnbyte givetvis, men min röst har de redan nu.
PELLE GUNNARSSON