En varm och tilltalade scenografi och ljussättning gjorde att man kände sig hembjuden till Melissa Horn. Så fungerade även hennes sånger: personliga och erfarenhetsbaserade, det kändes som om hon delade förtroenden med sina lyssnare. Till största delen svarade hon upp mot de lovord hon fått för det senaste skivsläppet. Därifrån kom också större delen av konsertens repertoar, som det första numret ”Natten på hotellet”.
Publiken var till övervägande del från Melissa Horns egen generation, vilket säkert bidrog till hög igenkänningsfaktor inför hennes självutlämnande ämnen. Men även jag, som hörde till de äldsta, hade lätt att knyta an till tankarna om relationer i det lilla och vardagsnära livet.
Det här var sista stoppet på turnén, så bandet var proffsigt och trimmat. Men jag är lite kluven: den sköra sången, den intima våglängden, texterna som kan drabba och krypa under skinnet på en tålde inte en så maffig och stor ljudbild. Bandet drog tidvis åt ett annat håll och inramningen körde över motivet, så att säga.
För min smak blir dessutom Melissa Horns melodier i längden inte så spännande, snarare enahanda och ibland rentav slätstrukna. Att då blåsa upp dessa melodier med svulstiga arrangemang blir som att koka soppa på en spik. Hennes adelsmärke är de berörande och välformulerade texterna, trist när något som ligger så högt över allmängodset drunknar…
Jag menar inte att allt måste ske till eget singer/songwriter-ackompanjemang på gitarr, men tveklöst framstod unplugged-varianten av den bejublade favoriten ”Långa nätter” med akustiska gitarrer, ståbas och dragspel i ett för sammanhanget förklarat ljus.
Bäst under kvällen var i mitt tycke den underbara ”Hanna”. Och så uppvärmaren Jonas Alaska – fullständigt obekant för mig, men ett stort och positivt utropstecken. Hoppas han kommer tillbaka snart och får en egen helkväll!