Att ha New Order överst på affischen på en rockfestival hade varit hur hett som helst år 2001, året då manchesterbandet bröt sin sju år långa tystnad. Sedan dess har trion -- ok, numera en kvartett, men kan någon namnet på den nye killen? -- släppt två plattor, varav den sista mest kändes som en dåligt placerad pensionsförsäkring. Så särskilt heta är de inte längre, sin betydelse i historieböckerna till trots.
Att New Order är hedersgäster på Arvikafestivalen 2005 inbjuder till elakheter om arrangörens dåliga ekonomi. Men när Bernhard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris -- ja, och så den nye killen, förstås -- klev av scenen strax efter klockan ett i torsdags natt lämnade de efter sig en lyckorusig publik.
New Order kan vara en ojämn och tramsig liveakt, oftast tack vare Sumners lynne och ovana att glömma låttexter, men här bjöd bandet på en oerhört fokuserad spelning.
Peter Hook visade varför han är en av branschens coolaste basister och en skärpt Sumner tog i ren i glädje några försiktiga danssteg. Tillsammans fyrade de av klassiker som "Regret", "True Faith" och så en hisnande bra "Temptation".
Även de nya låtarna kom till sin rätt den här ljumma natten. Lägg därtill en hand-full låtar från Joy Division-tiden, som "Shes lost control" och, förstås, "Love will tear us apart".
I går skulle Ian Curtis -- Joy Divisions sångare, som tog livet av sig 1980 -- ha fyllt 49 år. Hela konserten tillägnades honom. Det blev ett hejdundrande födelsedagskalas.
Vädrets makter gillar bra musik. Kanske var det därför de lät regnet med jämna mellanrum falla över Arvikafestivalens andra dag, som bjöd på ett avsevärt blekare program än torsdagen.
I det låga tempot passade Freddie Wadlings stilla eftermiddagsstund som ett par väl ingångna gummistövlar. Sittande på en stol varvade göteborgaren väl valda covers med låtar från "Jag är monstret" (eller "den förbaskade skivan", som han själv kallade den), som han nyligen släppt och som han verkar tvingad till att marknadsföra. Men hans mäktiga röst värmde i vätan. Och hans version av Lou Reeds "Perfect day" fick oss att tro på en tillvaro bort-om regnet och leran.