I en tidsanda där den svenska banalpopen snurrade på högvarv i nyförvärvade cd-spelare, fanns en förelöpare i genren som hette Jakob Hellman. Jakobs sen-åttitalistiska färgknastriga videor spelades i SVT:s "Listan" och nyåteruppstådda Grammisgalan belönade sin gunstling. Men efter "?och stora havet" kom den ännu större tystnaden.
Lite "Agnetha-Fältskog-går-med-på-att-befinna-sig-i-samma-stad-som-Björn-och-Benny" känns det därmed när Jakob Hellman ger sig ut på turné. På torsdagskvällen spelar han och kompbandet Nerverna på Ryds Herrgård. Även om det nu känns mer som att det är nerverna som spelar med Hellman. Visst har han kvar sitt nervösryckiga, fumliga sångsätt, men det är inte där stressen och osäkerheten sitter. Genom större delen av konserten är känslan att Hellman hellre varit någon annanstans. Publikkontakten är lam och blicken frånvarande. Men rösten är på plats och musikegenheten.
Till skillnad från den konsert som hölls som del av Forever Young-turnén 2010, bjuder Jakob Hellman inte bara på gamla klassiker, utan har smugit in några nyare alster. Genomgående är röstleken mindre i dessa mer sentida låtar, men annars är mycket sig likt. Det är gitarrbaserad pop med enkla strofer. Texter som känns mer som nerkluddade tankar än primärt där för att koppla an till arrangemangen. Och en Jakob Hellman med band som känns som beamade från sitt sen-åttiotal. Minus de omedvetet gimmickskapande brillorna och minus att han nu växt i sin gitarr, är det som att Hellman och band vaknat upp efter ett nysläppt "?och stora havet". Guldlaméskjorta, tamburintrakterarens Ray-Ban-stukade solbrillor, bjärtmönstrade viscosskjortor och inte minst kompositionerna andas en tidsepok när David Shutrick småputtrade och Pontus & Amerikanerna hängde i kulisserna, medan Grammisgalan återuppstod och "Listan" bjöd på färgknastriga videor.