Den här trion skämmer alltid bort en med sin högoktaniga och spelglada musik. Man pratar ibland om artisters höga lägstanivå, men de här fullbloden har ingen lägstanivå alls! Omedelbart efter konserten är jag smått vimmelkantig av alla uttryck och intryck.
Deras tonspråk är både tidlöst och ligger rätt i tiden, samtidigt som dess rötter finns så långt bakåt i historien att gränsen mellan saga och verklighet inte är uppenbar. Lena Willemark kallade musiken för vild. Det stämmer nog, men den är samtidigt frukten av en imponerande kunskap och nyfikenhet.
Det finns ingen risk att man som lyssnare slöar till: inte en enda ton är livlös, och vissa låtar går i både dur och moll med halsbrytande kast från det ena till det andra. Dessutom finns en myckenhet av svävande intervall och blåa toner, terser och septimor som varken är små eller stora utan någonstans mittemellan.
Ofta buntar Frifot ihop sina nummer parvis, och då kan till och med övergångarna bli spännande. Så är exempelvis fallet med Lena Willemarks tonsättning av Harry Martinssons Juninatt som varsamt glider över i Per Gudmundsons Broderpolska. Bastonerna i Ale Möllers mandola är mäktiga, och när han efter att ett tag ha legat stilla på en bordunton börjar vandra i en basgång och fyller på med fylligare ackord öppnar sig allt och lyfter än mer. Hans springleks-munspel går inte att beskriva, det går utanpå det mesta jag hört i den vägen!
Willemark sjunger sagolikt, men de sjunger fint tillsammans också. Harmonierna i a cappella-sättningen av Jag lyfter mina händer är aviga och smeker inte medhårs, men vackert är det.
Mest spelar de sugande och virvlande polskor, en brygd av vemod, ålderdomlighet, skogar, trolldom, dans, skuggor och dagrar. Man behöver inte ha fallenhet för eller lockelse till magi för att bli bergtagen av Frifot.