Ekvationen går egentligen inte ihop. Håkan Hellströms sista skiva "Ett kolikbarns bekännelse" är göteborgarens klart stillsammaste.
Dansdansdans, arsenik och sambarytmer byttes mot akustiska gitarrer, gårdakvarnar och mera lugn.
Ändå så vispar sexmannabandet upp ett otroligt tryck redan innan Hellström själv intagit scenen.
Ändå så står man där med hjärtat i halsgropen och längtar efter att trummorna äntligen ska sparka igång i "Jag har varit i alla städer".
Lasse Berhagenkavajen slänger Håkan Hellström av sig redan i "Ramlar" och ett par tusen Linköpingsbor följer honom varje steg han tar. Han har inte bara skaffat sig biffiga överarmar, han har blivit en riktigt rutinerad liveartist också.
Båda två klär honom.
Tillsammans med landets tajtaste liveband har Håkan Hellström en låtkatalog stark nog att få sin publik utbränd. Som när han desperat sjunger "hon kommer aldrig hit igen" i slutet av "Brännö serenad" eller som när "En midsommarnatts dröm" äntligen förvandlas till den krutdurk den förtjänar att vara. Eller när den maniska studsandet på scenen i "Magiskt men tragiskt" snabbt sprider sig ut i parken.
Och då har vi ändå inte nämnt en sambayster "Känn ingen sorg..", att Daniel Gilbert tvingar på Håkan en puss i fantastiska "Hurricane Gilbert" eller att Hellström knappt behöver sjunga i "Vän med en bil".
Det gör publiken.
När "Förhoppningar och regnbågar" börjar märker jag att det inte längre handlar om att överglänsa kvällens övriga artister.
Jag skriver det med darriga händer. Det handlar om utklassning.