i går kväll
Swåp
Cupan, Linköpings Folkets Park
Musikaliska krockar är alltid spännande, men ibland känns det som musikerna har roligare än publiken. Det gäller nu inte Swåp. Här är två plus två lika med fem. Svenskt möter irländskt så att det slår gnistor om det.
Carina Normansson och Ola Bäckström spelar fiol och irländska Ian Carr och Karen Tweed spelar gitarr respektive dragspel. Karen Tweed är en skön uppenbarelse i sina glasögon med röda bågar och de svarta lockarna som sticker ut genom den vita struthatten, tillverkad av ett brittiskt toapappersskydd i mjukplast. En elegant och finstämd dragspelerska, som inte flirtar med publiken i snabba, fingerfärdiga låtar. Finessen ligger i de skira klanger hon trollar fram ur dragspelet.
Ian Carr är både driven och drivande. Bandet behöver varken trummor eller bas då Carrs akustiska gitarr står för grundsvänget. Men liksom de andra i bandet är han också bra på det lyriska. Swåp bjuder på oväntat subtil musik där svänget just ligger i det finstilta.
Carina Normansson och Ola Bäckström är etablerade inom svensk folkmusik. Carina är ledare för Falu spelmanslag och Ola är också med i grupper som Triptyk och Virvla. Inspirerad av Ian Carrs Beatlesboots hade Bäckström komponerat låten "Myggjagare", som blev en av kvällens rivigare nummer. "Ians jävla jigg" och "Ians jävla polska" värmde också gott.
Carina Normansson förnöjde oss också med sina gemytliga komponerade-hemma-vid-köksbordet-texter. Om en träff i Folkets park eller sången om livets goda, där hon räknade upp en massa maträtter så att det vattnades i munnen. Då slappnade publiken av. Annars var det en närmast andäktig stämning i lokalen, vi kunde lika gärna ha befunnit oss i ett kyrkorum.
Musikerna var dock avslappnade hela tiden. De log uppmuntrande mot var- andra på det sätt som bara folkmusiker kan och hade perfekt koll på sin dynamiska musik. Och i mellan-snacket visade de prov på sin godmodig spelmanshumor.