Linköping, 28 november
När en av årets mest hyllade punkartister, såväl live som på skiva, är i Linköping är stämningen precis som den borde vara, upprorisk men vänlig. I januari spelade INVSN på L’Orient och där och då var jag övertygad om att det var årets bästa spelning i kategorin i stan. Det dröjde till novembers sista andetag innan den uppfattningen ändrades. ”Musik som görs för att sälja och inte för din mentala hälsa” skrev Ebba Grön redan 1982, men det var då. Nu står Hurula på L’Orients scen, nej han är scenen.
Där andra popartister har svårt att riktigt finna någon motsvarighet till albumsläppen är Robert Hurula som en född liveartist. Han har tidigare visat det genom några intensiva år med briljanta Masshysteri, men har tagit ytterligare ett steg sedan han i år släppte albumet ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” under eget namn. Grymma livelåtar som ”Allt ska försvinna”, ”22” och ”Sveriges ungdom” blandas med släpp från det tidigare bandet. Det är tajt utan att nerven på något sätt går förlorad, och till och med en mer avskalad låt som ”Sluta deppa mig” blir ösig. Det är svårt att värja sig mot. Att kalla Hurula för en arvtagare till Thåström vore att förminska honom. Han är redan mer än så.
Om L’Orient som spelställe går det att säga en hel del, inte främst positivt. Att det går att komma nära publiken med en låg scen kan vara bra, men för alla som står längre bak blir det svårare att se något. Arrangörerna, Klubb Fyllskalle och John Doe, kan dock klappa sig själva på axlarna. Hurula är en klassbokning och gensvaret från den stora publiken är bra.