Konsert
"Cornelis kort och gott" med Claes Janson och Östgötabandet
Atmosfär, Linköping 30/1
Det finns sångare av olika sorter. Några är begåvade med fantastiska röstresurser men är så drivna att de bekymmerslöst seglar ovanför allt vad uttryck heter. Andra, mer begränsade i omfång och teknik, måste hitta andra vägar för att beröra sina lyssnare. Ofta kan de senare paradoxalt nog vara de som lättast hittar beröringspunkter.
Claes Janson besitter lite av det bästa från två världar. Någon snitsig tekniker är han inte, men han har en behagligt djup och expressiv stämma som passar både jazz och visor -- alltså en ypperlig Cornelis Vreeswijk-uttolkare. Nu kan jag tycka att den här omtalade jazz- och blueskänslan hos Cornelis ibland överdrivs i efterhand, även om han givet-vis påverkades av de jazzmusiker han ofta omgav sig med. Hur som helst fungerade det utmärkt för Jansson att tillsammans med Östgötabandet bygga ett program runt hans musik.
Efter en kanonfin öppning med Gershwins "The man I love" överraskade valet av första Cornelislåten, eftersom "Brevet från kolonin" knappast tillhör de sånger som givit Cornelis hans bluesrykte. Janson framförde den rakt av, utan tillstymmelse till jazzifiering. Mer av den varan fanns i stället i exempelvis "Ångbåtsblues".
Georg Riedels tonsättning av "Ballad till ett Rosenblad" tillhörde kvällens höjdpunkter och visade vilken högkaratig poet Cornelis var. Men allra bäst var Povel Ramels "Gräsänklingblues". Oj oj oj, jag hade glömt vilken höjdare det är! Ramel känns ibland lite passé, men Jansons och Östgötabandets blodfulla tolkning innebar en välförtjänt uppdatering. Deras version överträffade Cornelis med råge, i mina öron har hans inspelning en alltför nonchalant distans.
Janson bjöd också på sin "Har du kvar din röda cykel" och ymniga mellan-snack. Lite minnesproblem med låtordning och texter hade han, men hans sympatiska och okonstlade framtoning förlåter sådana småttigheter.