Lika mycket som det här är en konsert är det ett firande av något av det viktigaste vi har i det lokala musiklivet – skivbolaget och arrangörerna Gaphals. I tre år har de släppt skivor och ordnat otaliga spelningar.
Efter det på grund av dubbelbokning oplanerade bandet Nevärlläjf, var det dags för det utannonserade ”hemliga” bandet. Det visar sig vara Jehova Ice, som gör sin debutspelning. De spelar en punkig rock med melodier som emellanåt drar åt Bad Religion-hållet. Sångaren låter som om han kom direkt ifrån valfritt 90-talsskatepunkband. Jehova Ice är lovande, men skulle må bra av ett par låtar som står ut mer.
Grande Roses har under ett par år hållit Joy Division-fanan högt, och visar under kvällen att man inte behöver komma från de dystraste hörnen av England för att behärska genrer. Det räcker med Östersund.
De äntrar scenen i sina svarta scenkläder, och har en framtoning värdig ett mycket större sammanhang. Sångaren Göran Messelt Andersson har dessutom ett klädsamt, lagom plågat uttryck. Grande Roses radar upp låtar som otaliga gånger bevisar att det är smått otroligt att bandet inte blivit större än de är.”I hear drums” och ”Go Home” är två särdeles tydliga exempel på detta.
Det enda egentliga problemet med konserten är att Grande Roses påfallande ofta faller in i ett hårdrocksposerande. Men det är en liten invändning i sammanhanget – Grande Roses förtjänar verkligen en mångfalt större publik än vad Linköping presterade på fredagskvällen.