Jag blir lite orolig först. Jag är medveten om att Poplars Malmros har tagit time-out från bandet, men att köra Hästpojkens adrenalinstinna punkpop på bara två gitarrister känns som en rejäl besvikelse. Men efter blott en låt droppar resten av bandet in och det är full show.
Hästpojken består alltså denna kväll av sångaren Martin Elisson och ett gäng energiska Göteborgspolare, alla sprungna ur den showstandard Union Carbide Production satte för 20 år sedan, vilket innebär ölhalsning, livsfarliga moves med bashalsen och fullständigt obegripliga mellansnack (tänk tre småfulla Glenn Hysén som oupphörligen hojtar i munnen på varandra).
Så farligt är det i ärlighetens namn inte. Det är inga regelrätta slagsmål och det är ingen som är så packad så att det går ut nämnvärt över musiken.
Den främsta invändningen mot Bad Cash Quartet-Martins och Broder Daniel-Poplars projekt Hästpojken har hittills varit att vi har hört det förr. Till viss del håller jag med: det de huvudsakligen vill ägna sig åt är att spela distad punk på svenska, och där har vi redan Mattias Alkberg BD som håller en vassare klass.
När Martin Elisson däremot drar in underkäken och trycker upp rösten i näsan, när Poplars vikarie kör fyrtaktsgung på pukorna och resten av gänget tar i från tårna med "oooaaaa"-körerna låter det som ett Broder Daniel på svenska och det är väl precis vad vi behöver just nu när originalet tycks ha gjort sina sista spelningar någonsin. "Lena 60" är ruskigt bra.