Det här var en nostalgigala som krympte från mastodontformat till något väldigt stort: dels genom att flyttas från Cloetta Center till Pingstkyrkan i Linköping, dels genom att ett av huvudnamnen och en av mina gamla hjältar, Larry Norman, avled i februari. Nostalgin riktade sig mot 70-talet, och även om en del av kvällens digra utbud föreföll aningen daterat så fanns också mycket roligt att återhöra.
Tillsammans med alltid hörvärde Bill Maxwell bakom trummorna gjorde Lou Pardini sin västkustversion av Marvin Gayes "What's going on", och när Tommy Funderburk sjöng ett par nummer från kultplattan "Airplay" så fick jag små rysningar av välbehag och minnen. Båda har rejält löd i stämman, men annars tycker jag nog att tiden har sprungit ifrån deras sätt att musicera.
Per-Erik Hallin har alltid givit ett sympatiskt intryck, och trots att jag uppfattar honom som en oförstörd och bussig vem-som-helst-kille äger han en scenkarisma som är lika påtaglig nu som för 35 år sedan. Hans gospelpumpande pianospel svängde verkligen och han sjöng fantastiskt bra, till exempel i den sång av Larry Norman med vilken han hedrade den nyligen bortgångne sångaren.
Högst nutida pianisten Anders Widmark innebar en välkommen paus i nostalgifrossandet, och trots att han tillhör de allra bästa kom han inte till sin rätt i det här sammanhanget. Han behöver mer tid och en riktig flygel! Däremot hade gruppen Salt, återförenade för just den här turnén, ett tacksamt läge både i sin egen avdelning och när de backade upp andra solister. De var hur stora som helst på 70-talet och lät fortfarande förbluffande tajt och bra. Det är nästan slöseri om de inte fortsätter att spela regelbundet tillsammans.
Trots - eller snarare på grund av - det imponerande uppbådet musiker blev konserten i mastigaste laget. När affischnamnet Andraé Crouch gick på hade det redan gått tre och en halv timme. Lite av den förväntade klimaxen uteblev därför att folk var trötta eller helt enkelt troppade av. Men Crouch lät sig inte bekomma: han var på prathumör, sjöng med sin hesa och angelägna röst och spelade mustigt över hela pianoklaviaturen.
I efterhand: det var roligt att resa tillbaka till 70-talet och uppleva en del av allt som faktiskt var bra då. Utan att förfalla till någon slags litania över "det var bättre förr" kan man undra om det möjligen fanns flera och sundare drivkrafter och motiv för musicerande då än nu? Eller så är det inte alls på det viset, utan det är bara jag själv som blivit gammal och gnällig och saknar min egen ungdom...