Den som alls vet något om Xerxes vet att han förlorade i kriget mot grekerna. Men Händels Xerxes förlorar den han älskar, den sköna Romilda. Hon älskar hans bror Arsamene och plikten kräver att Xerxes gifter sig med Amastre, arvtagare till kungariket Tagor. Dessutom har Romilda en syster Atalanta, som också älskar Arsamene.
Denna kärlekskarusell gav Händel möjlighet att skriva arior sprängfyllda av kärlekslängtan och smärta med en vältalighet som är oss främmande. Men operachefen Mark Tatlow kan, som professor på opera-högskolan, se till att de unga får tränga in i barockoperans särart vokalt och sceniskt. Lägg därtill engelsmannen William Reltons förlösande regi och glöm pratet att operasångare är stela och förkonstlade. Här ageras med en energi och ett utspel som befriar sången. Det är inte nutida realism, som länge gällt för det mest naturliga, utan ett barockens kroppsspråk med flödande gester och sinnlig närvaro.
Inför våra ögon föds här en världsstjärna och en hel rad glödande himlakroppar. Karolina Blixts Xerxes är föreställningens lysande fokus. Hennes furste rör sig med återhållen kraft, som en panter färdig till språng och hon förmedlar den komplexitet Händel har givit henne och lite till. Sara Sandströms Romilda har det temperament, den glans och det bett i sång och aktion som gör Xerxes och hans bror Arsamenes kamp om hennes kärlek uppenbar.
Hon sätter systern Atalanta på plats genom att servera henne travar med sötsaker vid tedrickningen och grälar med sin älskade med en gestik och vrede som den värsta torgmadam.
Atalanta, som är dömd att bli utan man, gestaltas med temperament och sann känsla för komik av Sara Andersson. Olyckligt låst av plikten är också Matilda Paulssons Amastre som trolovats med Xerxes och nog hade Händel här tänkt sig ett lyckligt slut. Men det avstår regissören ifrån och tar på så sätt fram tragedin i de kungligas liv.
Ett kraftprov av ett alldeles eget slag stod Joa Helgesson för. Bara 24 år gammal och andraårselev sjunger han Arsamene och växer under föreställningen från ödmjuk debutant till flödande artisteri. I operan finns även två komiska roller; tjänaren Elviro, roligt och mångsidigt tolkad av Linus Börjesson och generalen Ariodate, flickornas pappa, som Anton Eriksson förlänar en trivsam beskäftighet.
Mark Tatlows första säsong som chef för Drottningholmsteatern lovar gott. Teaterns resurser utnyttjas till fullo.
Många gamla kulisser ser åter dagens ljus, stormen viner och fartyg går i kvav, allt till ett orkesterspel som drivs av viljan att levandegöra barocken.
Gunnel Bergström