Dansbandsborgen är nämligen fullsmockad med glada och städade hårdrockare som bara är ute efter att lovebomba scenen och ha roligt. Det är smittande befriande att slippa sura miner och scenpoliser som högljutt talar om hur dåligt allt är.
Så positiv är stämningen att jag skäms över att jag börjar gnälla när förbandet Avatar från Göteborg spelar. Avatar är unga, de är entusiastiska och har en förvånansvärd scenvana, men tyvärr har de ett trumljud som får mig att gå i mental spinn. Istället för att sparka på två feta bastrummor låter det som om trummisen har ett par kastanjetter runt fotlederna. De lockar fram en fantastisk respons från Linköpingspubliken men jag väljer istället att lämna lokalen en stund för att återfå balans i humöret.
Jag och grammisvinnarna In Flames har aldrig kommit överens i min stereo. Men när jag ser dem spela live blir jag alltid lika imponerad och har aldrig sett dem göra en dålig konsert. De är sinnessjukt proffsiga, utstrålar pondus och ett grymt självförtroende men samtidigt med en klädsam självdistans.
Det är helt enkelt roligt att se dem trivas på scenen och sångaren Anders Fridéns mellansnack blir aldrig tråkigt eller pretentiöst. Det är till och med så att jag tror han menar allvar när han säger sig bli mållös av publikens reaktion och på stående fot vill boka in en ny spelning i Linköping till nästa turné.
Fredagskvällen borde rimligtvis inte skilja sig från vad In Flames möter varje kväll på en turné men kanske är det så att bandet är lika imponerade som jag är över publikens allsång som faktiskt hörs över den tunga musiken och hur hela Cupolen exploderar i en studsorgie när bandet drar igång "Only for the Weak". Avslutningen med "Cloud Connected" och "Take This Life" suger den sista kraften ur publiken och en fantastisk kväll i hårdrockens tecken är över.
PELLE GUNNARSSON