Support: Pam Rose
Crusellhallen i Linköping
28 mars
Att Linköping gillar gitarristen Tommy Emmanuel är tydligt, Crusellhallen är absolut fullsatt, även platserna allra längst upp. Han har varit här flera gånger tidigare, och Corren har alltid strösslat de högsta betygen över honom. Går det att leva upp till ännu en gång?
Hans teknik är oöverträffad och overklig och får en att tappa andan, ”det här händer inte”. Till en början håller han sig till en folkligt inspirerad repertoar med mycket finger-picking à la racer-banjo och ”Waltzing Matilda” till bordunbas.
Den nyskrivna ”It's never too late” är förhållandevis lugn, men man häpnar ändå – inte av snabbspelet, utan av hur han förmår hålla alla bollar i luften med så suverän behärskning. Det han gör skulle tre ”normala” gitarrister behöva dela på: melodispel, ackord därtill samt rytmfunktionen.
En bit in i konserten börjar jag tycka att ljudet är lite enahanda, att gitarren låter väl slamrigt, att han borde tänja på genretänkandet och utveckla harmonierna från det allra enklaste. Då byter han till en ”snällare” gitarr och i underbara ”Secret love” och ”Somewhere over the rainbow” gör han allt det där jag saknade. Vilken artist!
Ett önskemål från publiken är paradnumret ”Guitar boogie”, och han levererar en tagning som fullständigt detroniserar andra ekvilibristers försök.
Till det höga betyget bidrar hans supporting act Pam Rose. Hon är själv en gitarrist utöver det vanliga, skriver jättefina sånger och har en röst som i sin hudlösa och vackra sårbarhet påminner om 70-talssångerskan Janis Ian. Tillsammans framför de James Taylors ”Shower the people” – bara en sån sak gör en lycklig!