Ghost har egentligen bara en faktor som talar emot dem – tidpunkten. Ett band så inriktat mot mörkrets makter mår 99 gånger av 100 betydligt bättre av att spela i åtminstone skymning, istället för det dagljus som omgav dem när de intog Blue Stage vid kvart över sex.
Men när körerna till inledande ”Infestissumam” sätter igång är det så mäktigt att alla eventuella sådana funderingar är onödiga. Och då har inte ens sångaren Papa Emeritus II äntrat scenen. Det är till och med så att den föregående timmens regnande försvinner ur medvetandet och festivalkänslan infinner sig igen.
Papa har publiken i sin hand från det att han går in på scen under ”Per Aspera ad Inferi”, och det märks att både han och resten av bandet vuxit av sitt intensiva turnerande under året.
Materialet är lika fördelat mellan Ghosts faktiskt ganska olika två skivor. De lyckas dock väva ihop en välfungerande helhet. Den enda svagheten är det något tröga mittenpartiet med kvartetten låtar från ”Opus Eponymous”. Att ett band med en så imponerande låtkatalog väljer att spela den instrumentala ”Genesis” på en festivalspelning är något märkligt.
”Year Zero”, som är imponerande pompös ikväll, rycker upp det hela inför en strålande final bestående av ”Ritual” och allsångsvänliga extranumren ”Ghuleh/Zombie Queen” och ”Monstrance Clock”. Sammantaget satte Ghost ribban högt för vad band bör prestera för räknas som en höjdpunkt under årets Bråvallafestival. Och skulle resterande akter vara än bättre, bör Ghost åtminstone ligga bra till för förstaplatsen bland de lokala banden.