GES bättre än väntat

DET VAR som fan.
Det här hade man ju inte trott. GES har ju utmålats som sommarens stora fiaskoshow med dåliga recensioner och bottenlåga publiksiffror. Och jag kan inte påstå att lördagens konsert i Slottsparken på förhand kändes särskilt het.När trion bildades 1994 hade GES en glödhet sommar, ett fantastisk fotbolls-VM och en superhit i ryggen som gjorde att tre artister på dekis kunde förlänga sina karriärer med några år.
Nu, nästan ett decennium senare, har man släppt en uppföljare som ingen har köpt, och solokarriärerna är väl mer eller mindre över - jag minns åtminstone inte när någon av de tre hade en hit senast. Så det var väl inte så konstigt att man befarade det värsta. Men hädanefter ska jag ta mina förutfattade meningar och gömma dom där solen inte skiner. För GES bjuder på en strålande show.
Det är sista konserten och det märks. Showen är tight och framförandet känns avslappnat och säkert.
Glenmark sköter det mesta av mellansnacket och verkar på mycket bra humör. Strömstedt byter gitarrer och berättar att hans familj kommer från Linköping och Orup...ja, Orup sjunger "Regn hos mig", "Stockholm" och "Då står pojkarna på rad" och jag inser plötsligt hur mycket jag har saknat honom. Han har ruskigt många bra moderna klassiker på sin repertoar.
GES bränner av låtarna från den nya plattan i början. Öppningsspåret "Händerna på täcket", har smarta ordvändningar och är oväntat bra. Jag börjar fundera på om "Den andra skivan" är lite underskattad. Den första är det definitivt. Där finns många snygga popsånger som glömts bort lite i den svenska schlagerhistorien och det kollektiva populärkulturella medvetandet.
Det man slås av hos GES är att allt är så snyggt. Det är snygga stämmor, snyggt ljus, snygga arrangemang, kläder och harmonier. Men framförallt en mängd med snygga rockposer. GES står i profil och håller upp gitarrerna. Dom bildar formationer och kör koreografi. Det är stilrent och effektivt.
Efter lite allsångsövningar i "Jävel på kärlek" avslutas kvällen med "När vi gräver guld i USA". På hemvägen nynnar jag oavbrutet på Orup-låtar för mig själv.
TOBIAS PETTERSSON