Han verkar trivas med det, trots att det var tunnsått med publik i går kväll.
Den inspelade entrémusiken hade en högstämdhet som om det var Elvis som intog scenen i Las Vegas, något som fick en rolig kontrast när den jordnära logdansmusiken sedan satte igång.
Att Andersson är omtyckt av publiken är tveklöst. Kanske är det enkelheten i musiken och hans egen chosefrihet som tilltalar. Sångerna ekar av country, folkmusik och lite klassiskt dansband; ibland är de inbjudande, andra gånger lättköpta och lite banala.
De självklara hitsen, typ ”Skomagare Anton”, ”Dans på Vejby ängar” och ”Guld och gröna skogar” fanns förstås med till publikens odelade glädje. De sex musikerna i bandet fick även det som från början var lite lamt och tandlöst att svänga, bland annat med hjälp av fiol, dragspel och mandolin. Klockren stämsång och Niclas Brandts honky-tonk-piano var några av höjdarna, en annan var Jannike Stenlund och hennes egen låt som stack ut på ett positivt sätt i det övriga lunkandet.
Kavalkaden från Anderssons 60-talspopband Hol Terry & the Strangers var rolig att höra: ”The great pretender”, ”I saw Linda yesterday”, ”Walk on by” med flera - mer själ och tuggmotstånd än mycket av Kvinnaböskes originalrepertoar!
Man kan nog inte bortse från att trevlige Anderssons popularitet till viss del ligger i hans framtoning: den genuina folkligheten, dialekten, tomte-looken, de trygga och ganska oföränderliga låtarna.