Hacke Björkstens kvintett "Three generations"
Atmosfär, Linköpings konserthus 14/2
Kvintetten övertygade lyssnarna redan från första takten. Den gickut hårt och hittade genast en kvalitetsnivå som många andra skullebehövt flera nummer av uppvärmning för att nå upp till.
Åldermannen Björksten är ung både i sinnet och i sitt spel, ochbevisligen mår han bra i det här sällskapet. Allra bäst lät det om allai snabba tempon, exempelvis "Donna Lee" och "Freekick".
Balladerna seglade de igenom så säkert att det nästan gränsade till slentrian.
Mathias Algotsson är en formidabel pianist, något som framgick äveni den här omgivningen. Det glänsande utropstecknet var annarstrumpetaren Karl Olandersson, som utgjorde "den tredje generationen".Han hade en jazzgenuin ton med mycket luft i, en fantastisk timing ochett självklart sätt att uttrycka sig.
Bland alla bop- och standardlåtar blev polskan som Björksten skriviten lite annorlunda godbit, i synnerhet när den omhändertogs avAlgotsson. Här fanns också fint samspel mellan Björkstens tenorsax ochHans Backenroths stråkbas.
Till en början fann jag Björkstens mellansnack forcerat ochirriterande, och under första setet jobbade han som presentatör imotvind. Men på något sätt vann han mark även här ju längre konsertenled. Och så lik han är Kjell-Olof Feldt!!