Gary Brookers röst har alltid låtit som en erfaren mans, trots att han bara var 22 år när han sjöng in "A whiter shade of pale". Nu, 40 år efteråt, stämmer röst och utseende bättre överens. Gary utstrålar tyngd, erfarenhet och beslutsamhet.
Låtskrivaren och ende kvarvarande medlem av originaluppsättningen för Procol Harum har arrangerat sina sånger för symfoniorkester och kör. Det ligger nära till hands. Gruppens majestätiska musik kan utan att förlora sin egenart byggas på med stråkar, blås och kör. Och Brooker har Rösten som kan matcha 80 medmusiker på scenen.
På lördagskvällen överraskar han med att spela många av sina nyare låtar, gärna snabba, rytmiska nummer. Texterna tar upp aktuella ämnen som Irakkriket, korruption i Afrika, hemvändande soldater utan livsgnista och så vidare. Det är förstås hedervärt, men det stora jublet spar det nästan fullsatta Dalhalla för mäktiga Procol-klassiker som "Grand Hotel" och "Conquistador". För att inte tala om "A salty dog", konsertens höjdpunkt, med fantastiska slutfoceringen som forfarande framkallar gåshud. Och stående ovation.
Jovialiske Gary öser beröm över Gävle Symfoniorkester och Dalasinfoniettans kör.
Jag instämmer, det är förvånansvärt bra balans mellan rockband, orkester och
kör. Sångerna blir precis sådär storslagna och pampiga som vi vill. Och Gävlemusikerna hänger med i alla rytmiska finesser. En blomma till dirigenten David Firman för att han höll ihop det så fint.
Procol Harums konsert i Dalhalla är en av 66 programpunkter i årets upplaga av Musik vidSiljan. En musikfestival som blandar uttrycken men där folkmusiken på ett naturligt sätt står i centrum, i år som alla de tidigare 38 åren.
En kär och återkommande gäst här är multimusikanten Ale Möller. På söndagskvällen står han med sitt färgstarka världsmusikband under bar himmel på Majstångsplatsen i Tällberg. En bit in på konserten ber bandet att få spela en dålig låt "för även sådana har ju rätt att finnas", men vänder i ett huj det trista riffet till något djärvt och hisnande. De bjuder in gäster till samspel, som den samiska sångerskan Sofia Jannok och den fingerfärdige koraspelaren Lamine Cissokho och vild dans utbryter framför scenen.
Spelplatsen i Tällberg är osannolikt vacker med en glittrande Siljan som fond. Tidigare på dagen hade jag glädjen att lyssna på den medryckande folkmusikgruppen Ranarim på en lika naturskön scen, framför härbret på Jöns Andersgården i Rättvik. När sångerskorna Ulrika Bodén och Sofia Sandén sjöng en koral på "I denna ljuva sommartid" stannade allt upp.
Tonerna blandade sig med vindbruset i eklöven, det var ett av de där svindlande ögonblicken som gör livet rikt och oförutsägbart.