Galakonsert
Östgöta Blåsarsymfoniker
Dirigent: Olof Boman
Solister: Kerstin Avemo, Katarina Giotas
Konsertsalen, Linköping 5/1
Det är tradition att inleda det nya musikåret i Linköping med en Galakonsert. Med detta menas väl att förmedla en lite extra festlig, glittrig och uppsluppen atmosfär. Ett sådant upplägg kan förstås bli ganska förutsägbart och därmed kanske lite tråkigt och utslätat.
Men årets konsertprogram trotsade detta och blev en levande och givande musikalisk upplevelse.
Det flöt på bra med varierande tempo och kontraster i uttryck och stil. Dirigenten Olof Boman höll en säker och engagerad hand över det hela.
Han gjorde även avspända och välformulerade presentationer mellan styckena.
Inledningen kunde knappast vara lämpligare: Bernsteins "Candide", med en glad och energisk Ouvertyr, samt den följande sången "Glitter and be gay".
Där gjorde sopranen Kerstin Avemo en suverän entré med ett uttryck av medveten tillgjordhet, som blandade nonchalans och perfekt behärskad sång.
Bizets "Carmen" blev motsvarande starka inledning för Katarina Giotas. Efter det braskande preludiet tog hon scenen i besittning, med sin laddade mörka utstrålning. Carmenrollen tycktes passa henne. Hon har det temperament och den intensitet som det kräver.
En rad av 1800-talets operapärlor följde på detta. De båda sångerskorna varvade insatserna. Kerstin Ave- mo fick stå för det ljuva oskuldsfulla som i Gounods "Juliette".
Medan Katarina Giotas fick spela den förrädiskt förföriska Delila ur Saint-Saens opera "Samson et Delila". Sedan möttes de båda i en uppsluppen duett ur "Madame Butterfly" (Puccini). Publiken bjöds på blommor och ljuset skimrade i vackra blomdekorationer.
Efter paus var kontrasten effektfull med ett besök in i "Tolvskillingsoperan" och andra sånger av Kurt Weill / Bertold Brecht. Dunkelt ljus, svarta kläder och ett musikaliskt arrangemang som framhävde det lågmälda och lättjefullt eleganta.
Kanske blev det ibland lite för mycket skönsång för min bild av det råa och skitiga hos Weill/Brecht. Men det var svårt att inte förföras av en skönsjungande Avemo i "Surabaya-Johnny" eller Giotas i "Alabama-song".
Med de avslutande sångerna av Jules Sylvain leddes vi med smittande glädje åter till den ljuva och glittrande värld, där hela livet är som en glad operett...
LARS H JONSSON