Hans-Ola Ericsson
Östergötlands musikdagar
11 augusti
Hans-Ola Eriksson är en av de allra största bland Sveriges många namnkunniga organister. Han kallade sitt program "Från Bach till Cage", men han hade också kunnat lägga till "...och tillbaka" eftersom han inledde med fader Bach, tog vägen över dennes söner och Mozart till Cage, därefter tillbaka i tiden till Satie, Haydn och CPE Bach för att avsluta med Johann Sebastian.
Det mesta spelades på den kororgel som Ericsson själv invigde 2005 och som är påtagligt anpassad till det speciella rummet. Så fantastiskt den och Ericsson fick Bachs "Pièce d´Orgue" att framstå, det klingade fylligt och svindlande rikt på övertoner. När de inledande oändliga löpningarna övergick i den lika oändliga brett ackordiska satsen lät det så majestätiskt att man nästan behövde ställa sig upp!
Vilken kontrast till det läckert "ihåliga" soundet och det kluckande non legato-spelet i sonaten av CPE Bach! Ericssons spel var genomgående ytterst artikulerat, och jag tyckte om de väl valda och lite lekfulla registreringarna i Mozarts "Adagio för glasharmonika" och de lite struttiga småstyckena ur Haydns "Flötenuhr".
Klosterkyrkans stora och förnämliga Setterquistorgel ruskade om alla ordentligt i John Cages "Souvenir". Här ersattes klassikernas flöden med stora grovt brutna block för åhörarna att bearbeta, och mitt bland eruptionerna tyckte jag mig höra det försynta ekot av en gregoriansk recitationston...
Den som vill hantera en orgel, denna ”instrumentens drottning” bör nog inte i första hand vara en betvingare, utan snarare någon som med kunskap, känsliga händer och öron förmår navigera i det universum av möjligheter och uttryck som hon rymmer . I allt detta är Hans-Ola Ericsson en självklar mästare. När han famnar över Bachs stora Passacaglia innebär det inget mindre än en glimt av en annan möjlig dimension, en ljusstråle man är tacksam över att bara snuddas av.
Tillbaka på jorden: synd att programbladen tog slut, så att de inte räckte till alla…