I den till bristningsgränsen fyllda Spegelsalen ägde en annorlunda konsert rum igår kväll. Dels eftersom trumpeten är sällan hörd i kammarmusiksammanhang, dels på grund av programmets udda – men tilltalande – sammansättning.
Berwaerts visade sig vara en fascinerande musikant. En schablonbild av en trumpetare är väl en som står bredbent på toppen och stolt lyfter sitt instrument mot himlen, ibland är trumpetaren lika glänsande blankputsad som trumpeten. Men här fanns varken orkester eller storband eller maffig akustik att svinga sig fram över. Berwaerts var virtuos på ett annat sätt än det gängse, och trots sin diskreta framtoning var han en kommunikatör som fick alla att spänna ut sina paraboler och verkligen lyssna.
I detta lilla format sattes ljuset på ”kärn-kvaliteterna” i Gershwins ”Rhapsody in blue”. Det lät oerhört bra, bland annat genom det sätt på vilket pianisten Ida Mo fick den lätt ostämda flygeln att sjunga.
Som en hommage till Chet Baker framfördes ”My funny Valentine”, och lite överraskad blev jag när Berwaerts började sjunga! Hans röst var inte speciell så som hans trumpetspel var, han sjöng rakt och lågmält i en sorts stiliserad jazz.
Jag tror inte att arrangerande Linköpings Kammarmusikförening haft ”A taste of honey” i programbladen så ofta, men de båda musikerna gav den en så vacker och förtätad tolkning att det kändes andaktsfullt i lokalen.
Men det var tvära kast, och änglarna byttes ut mot små gröna gubbar i Ligetis galna ”Mysteries of the macabre”. Några stänk konventionell instrumentbehandling livades upp med gnissel, frustanden, rop och prat, smäll i locket och visslingar. Bedövande skickligt, vilka musiker!
Efter den manglingen kändes det första extranumret, Hohnes ”Slavisk fantasi”, trots ekvibrilistiken som en antiklimax. Med en elegant klackspark avslutade de båda därefter med ”Over the rainbow”.