Så kom den då till slut. Den där första snön. Fuktiga, tunga flingor som inte riktigt övertygade i fredagskväll och jag själv på hemväg för att se, vad jag trodde skulle bli, ännu en julkonsert. Men ack vad snöflingorna och jag bedrog oss. Söndagens konsert med Joyvoice choirs tänjde alla begrepp lite grann och valde schlagerfilen framför tomtespåret.
Joyvoice är en tämligen nybildad Linköpingsbaserad kör. Eller kör förresten, körer. Uppdelade efter ålder och professionalism finns såväl en barnkör, som en ”auditionkör” och en storkör, den sistnämnda med hela 350 sångare och sångerskor. Ledda av Hanna Rydman är avsikten att samla människor som vill sjunga tillsammans. Och det är också just det de gör. Sjunger tillsammans oftare än i stämmor. Och rör sig tillsammans enligt en förutbestämd koreografi. Konceptet blir förvillande likt det som Körslaget uppvisat de senaste åren. Men visst är det mäktigt att se 350 personer – eller 450 när samtliga körer är på scenen samtidigt – framföra sånger som är lätta att följa med i. Repertoaren rör sig mellan Queen, Starship och Kikki Danielsson och har härmed en viss laddning mot 1980-talet.
Kvällen till ära gästas körerna av Nanne Grönvall, som ackompanjeras av den stora kören i två sånger. Men Nanne till trots, det är när körerna själva plockar fram solister som det blir som allra bäst. Dels för att det ger smakprov på vilka förmågor körerna verkligen besitter, dels för att körerna då övergår från att bara sjunga textrader till att ljudillustrera och låta röst möta röst, och göra det, precis som körernas namn föreskriver; med en stor gnutta glädje.