Upplägget är enkelt, Hanna sjunger, byter om, dansar, showar, sjunger, byter skor och så vidare. Allt inför öppen ridå. Medan hon skiftar klädesplagg snackar hon med publiken på det familjära sätt som Lill-Babs har levt på i decennier. Lill-Babs hyllas också i själva showen, både med ett rappt medley och med att Hanna återanvänder Lill-Babs standrardtrick att sätta-sig-i-knäet-och-småflirta-med-glad-herre-på-första-bänk.
Först känns det kul att få följa med "in i logen" och höra Hanna berätta men efter hand blir det tjatigt. Hon menar säkert vad hon säger, men jag blir snart less på att höra henne upprepa hur underbara vi i publiken är.
Mest valuta för pengarna ger Hanna när hon dansar. Hon är lika skicklig som mångsidig. Det lyser om henne när hon steppar och det är lätt att inse varför gjorde sån succé i musikalen "Singin in the rain".
Det är klokt av henne att inte imitera de musikalstjärnor som hon hyllar. Bättre då att göra egna tolkningar av låtar vi förknippar med Marilyn, Madonna och Lady Gaga. Hon sjunger bra, men inte outstanding och i och med att kompet är förinspelat, så lyfter sångerna inte på samma sätt som dansnumren
Publiken är dock med henne hela tiden och Hanna får en stående ovation typ en tiondel efter det att sista låten tonat ut. Extranumret, en vemodig version av "There's no business like show business" sitter perfekt, faktiskt en av showens höjdpunkter. Ibland räcker det med viska för att höras.