Det är meningslöst att prata om musik längre. Den plats dit Thåströms eviga kärleksaffär med det centraleuropeiska kulturarvet, har nu tagit honom till en plats där han är så långt ifrån allting annat, att de vanliga referensramarna har spelat ut sin roll.
Ishallar är sällan optimala för konserter men Saab Arena funkar riktigt bra den här kvällen. Läktarna är insvepta i svarta skynken, vilket skapar en konsertarena som Linköping annars saknar.
Thåström skulle kunna göra det hur enkelt som helst för sig. Antalet hits han fått ur sig under sin fyrtioåriga karriär skulle räcka till fem konserter med en helt annan låtuppsättning än den han presenterar den här kvällen. Han skulle kunna göra en nostalgiafton med bara Ebba Grön-nummer. Eller Imperiet för den delen. Men så gör han så klart inte.
Urvalet låtar är ändå fullständigt fulländat. Huvuddelen av årets skivsläpp "Centralmassivet" framförs. Sedan är det en jämn fördelning mellan de senaste årens skivor, med ett par instängda nummer från Thåströms tidigare karriär. Bland de senare märks en akustisk "Die Mauer", Imperiets "Jag är en idiot" och en briljant "Alla vill till himlen".
Egentligen är det nog helt betydelselöst vilka låtar som spelas. När Thåström och bandet sveper in dem i den karga dräkt som är själva essensen i deras väsen, så får alla låtar ett arrangemang som gör att de passar helt perfekt ihop.
Musikerna i bandet är ett kapitel för sig. Det görs ofta en grej av att de står namngivna på turnéaffischer. Men det är verkligen befogat - det de skapar ihop är något helt unikt. Ta bara gitarristen Pelle Ossler när han fullständigt skär sönder hela världen i de mest intensiva delarna av "St Ana Catedral".
Sen är Thåström själv i bra form. Han vibrerar av energi och det är fortfarande ingen som kommer i närheten av hans scennärvaro. Det går inte att titta åt något annat håll under hela kvällen. Hans patenterade skakande är också intakt.
Att plocka ut enstaka låtar som höjdpunkter är svårt - det är den massiva helheten som är det viktiga. Men att inte nämna "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce", "Nere på maskinisten" och "Beväpna dig med vingar" går inte. De är så totalt överväldigande bra.
Det är inte helt lätt att förstå att Thåström har fyllt 60. Hans musikaliska resa har bara blivit mer och mer intensiv med åren. Och frågan är om han någonsin varit bättre än så här. Hursomhelst är det en live-upplevelse som trotsar de flesta uppfattningar om vad som borde vara möjligt.