”Det här är min musik”, utbrister kvinnan i stolen bredvid min. Tre takter in i konserten är hon fullständigt tagen av Gunhild Carling och hennes sextonmannaband.
”Jag dansade till sådan här storbandsmusik hemma i Arboga när jag var ung”, fortsätter bänkgrannen och svävar en halv decimeter över stolssitsen av pur entusiasm.
Ja, det är svårt att inte smittas av Gunhild Carling och hennes alldeles eminenta medmusiker.
Konserten rivstartar med ett oerhört drag, och ökar ända fram till slutet två timmar senare. Då har vi hunnit lyssna till egenkomponerade låtar och guldkorn från The american songbook. Luftakrobaten Maria Zeniou har utfört halsbrytande övningar i tygskynket som hänger från scentaket. Jakob Schenström har charmat oss alla med sina fingerfärdiga, delikata trollkonster. De fyra dansarna har svingat sig i både boogie woogie och lindy hop som om det var den naturligaste sak i världen.
Och vi har lyssnat till Gunhild Carlings avväpnande mellansnack. Här märks inget av den press hon rimligen ännu känner efter sina bröder Max och Ulf Carlings kontroversiella agerande i höstas då de anklagades för rasistiska uttalanden hemma i Skåne. Förra året var bröderna med på scenen. I år är de det inte.
För att inte tala om alla instrument hon trakterar. Trombonen och trumpeterna, naturligtvis. Men även harpan. Och munspelet. Och blockflöjten.
Och när vi tror att hon nått gränsen för sin mångsidighet – då drar hon av ett solo på säckpipa som är helt makalöst.
Gunhild Carling är inget annat än ett musikaliskt fenomen. Hon har rytmen, känslan, sångrösten, kroppskontrollen (naturligtvis dansar och steppar hon också) och en kärlek till allt det hon gör som sveper över scenkanten och ända upp till oss som sitter på de övre bänkraderna.
Tillsammans med sina femton medmusikanter skänker hon oss dessutom en akustisk oas i en värld fylld av elförstärkt musik.
Först blir jag inte klok på ljudbilden – det känns som om bandet sitter i en låda och spelar – men efter en stund vänjer sig öronen vid den milda och sköna klangen.
Efter att ha bevistat förra årets jazzvarieté hade jag högt ställda förväntningar på årets framträdande.
Ja, jag var nästan rädd att de skulle vara alltför höga och att jag skulle bli besviken.
Men, icke. Multimusikern Carling levererar och jag tror att hon helt enkelt inte kan låta bli. Och som hon gör det!