Fröst dansade, spelade och dirigerade

Konsert

CCCC

Martin Fröst och Norrköpings symfoniorkester

Crusellhallen, Linköping, 8/11.

Konsertprogrammen med Norrköpings symfoniorkester har på senare tid blivit allt bättre komponerade och sammansatta. Det handlar nu ofta om en genomgående tematik, en särskild tonsättare eller ett specifikt samspel mellan olika epoker och stilar.

Fredagkvällen var klarinettisten Martin Frösts kväll med orkestern. Han både ledde och var solist. Det blev ofta ett både fruktbart möte och lyhört samarbete.

Martin Fröst hör till dem som ibland bryter mot traditionella former i scenuppträdandet, han experimenterar och tar risker.

Inledningen till denna konsert var en svårbeskrivbar blandning av talad presentation, dans och improvisation. Musiken som omärkligt växte fram var ett ganska teatralt och dramatiskt verk av brodern Göran Fröst. Det var snyggt arrangerat med vackra klangkombinationer, men ganska traditionellt i harmoni och melodi.

Efter detta intro var isen bruten, och min känsla var att avståndet till publiken hade minskat. Mycket av kvällens musik bar prägel av kammarmusik; med ett mindre antal musiker och närhet och solospel med flera av orkestermusikerna. I Lutoslawskis ”Danspreludier” kan man ana folkmusiken ur en polsk kulturtradition. Det var rytmiskt dansant med mycket distinkt spel och vackra melodier med ibland modernare dissonanser invävda som spänning eller för en mörkare färg.

Det låg nära ungraren Bartoks folkmusikfärgade magiska verk från början av 1900-talet, men var kanske lite enklare och snällare.

Lutoslawski som föddes för hundra år sedan har gjort mer betydande och mer nydanande stycken än detta. Jag hoppas att den musiken kan dyka upp i senare program.

Stravinsky hörde ju också till 1900-talets stora nyskapare. Men han hade en ganska omfattande neoklassisk period då han dök ned i gamla föregångare och klassiker.

”Pulcinellasviten” är ett sådant verk som helt är baserad på 1700-talstonsättaren Pergolesi. Ändå är detta inte alls barockmusik. Tonmaterialet och formelement är dåtida, men karaktär och temperament är helt i Stravinskys domän.

Det är en ganska lekfull och lite satirisk musik som också utgick från dansande dockor i den balett som musiken ursprungligen hörde hemma i.

Mozarts klarinettkonsert var väl konsertens huvudnummer och blev något av en höjdpunkt, i synnerhet vad gäller klarinettspel. Fröst hade en härligt rik ton och många nyanser i sitt spel.

Det var också ett mycket spännande samspel med orkestern som följde fint. Graciöst, behärskat och med en transparent, luftig klang.

Det blev en förförisk tolkning, svår att motstå. Med många subtila detaljer men i en romantisk, egensinnig och känsloladdad stämning.