Diggiloo
Med Lasse Holm, Elisabeth Andreasson, Fame med flera.
Vadstena slott
JAG MINNS när schlagermusik var något man ägnade intresse åt en lördagkväll i februari (Melodifestivalen), en lördagkväll i april (Eurovisionsschlagerfestivalen) samt på söndagarna (Svensktoppen).
Sedan några år tillbaka är det dock schlagerfest året om.
I år är dessutom två turné- paket, med snarlika innehåll, ute på vägarna och uppträder med alla dessa folkliga slagdängor.
På fredagskvällen kom liveversionen av Diggiloo till Vadstenas borggård. Och bjöd på en överraskande stark föreställning.
Jag hade väntat mig en tradig uppräkning av gamla uttjatade Melodifestivalbidrag, men Lasse Holm och hans gäng har ansträngt sig mer än så.
Framför allt har man inte låst sig vid schlagerbidrag utan sjunger klassiska sånger från alla möjliga sammanhang.
Publiken får höra svenska höjdare som "Canelloni macaroni", Grease-låtar, dansbands-pärlor och amerikanska evergreens - utan att det på något sätt känns konstlat eller osammanhängande.
Ensemblen består - mestadels - av gamla rutinerade rävar och det märks. Scenframträdandet är avslappnat och man driver med varandras ålder och brister. Det är stundtals lysande.
Ståuppkomikern Thomas Petersson är väl tänkt som showens "roliga inslag", och är som vanligt strålande, men känns nästan överflödig. För Siw Malmqvist, Lill-Babs och de andra klarar av det bra själva.
Bert Karlsson får sig en och annan känga, man driver med Lena Ph och hennes mickstativ, antyder att gruppen Chips fick sitt namn för att de var "små och feta" och vem var det egentligen som mådde illa när han fick se Lotta Engberg i raffset, Uggla eller Christer Sjögren?
När detta skrivs håller föreställningen fortfarande på i Vadstena.
Jag trodde att jag var trött på all schlager som överöst oss hela året, men framförs den så här bra, genomtänkt och fantasifullt klarar jag lite till.