Dirigent och trombonsolist: Christian Lindberg.
Oboesolist: Béla Tarrodi,
Musik av Lindberg, Tarrodi, Tjajkovskij.
Crusellhallen i Linköping
1 mars
Söndagkvällens program i Crusellhallen var en överraskande och intressant blandning. Ganska sällan hör vi Linköpingsorkestern ta sig an ny musik. Men under Christian Lindbergs ledning tedde sig detta oproblematiskt, närmast självklart.
Musiken i fråga var förstås inte den mest krävande och utmanande men likafullt nutida och aktuell. Programmet var också präglat av släkten Lindberg-Tarrodi. Något av en familjeföreställning med stycket "Zephyros" av Lindbergs dotter Andrea Tarrodi. Och Lindbergs konsert för oboe skriven för Östgötamusikens Béla Tarrodi, Andreas morbror.
Kvällen inleddes med kraftfulla, tveklösa tromboninsatser i det korta solostycket "Land of the rising sun". Starka, raka toner, drivande rytm och fotstamp som sedan mynnade ut i ett vackert vemod. Ett slags elegi; tillägnad det tsunamidrabbade Japan, där Christian Lindberg skulle framträda nära efter katastrofen.
Andrea Tarrodi hör till landets mest uppmärksammade unga tonsättare. Stycket som spelades här är lite av ett genombrottsverk. Det har ett slags naturlyrisk prägel, som kan påminna om impressionismen: Ljusa, skira klanger som närmast svävar i rummet. Det tonala materialet är begränsat till upprepade motiv och figurer, närmast minimalistiskt i sin struktur.
Orkestern lyckades fint med att få det att växa och avta organiskt och även skapa en stämning av lågmäld enhet.
"Cardiac treasures" är den kryptiska titeln på Lindbergs nyligen skrivna oboekonsert. Där byggdes en filmisk känsla med en ganska lättillgänglig musik som växlade mellan intensiva rytmiska figurer och lugna, utdragna ackord. Solisten fick utrymme att briljera i både låga och höga register, växlande mellan vanlig oboe och altvarianten som också kallas engelskt horn.
Mitt snabba intryck av detta var att det var ett ojämnt verk. Flera fina passager men också transportsträckor. Framförandet fungerade väl även om solisten ibland dränktes något av orkestern.
Efter paus bjöd man på den känsloladdade sjätte symfonin av Tjajkovskij. Detta är stort upplagd musik med kraftfulla utspel och märkliga kontraster. Övergången från tredje satsen triumferande snabba marsch till finalens dröjande och utdöende adagio är nästan en absurditet.
Men Linköpingsorkestern lyckades på ett imponerande sätt hålla ihop detta och göra det till en både trovärdig och njutbar tolkning. Lindbergs energiska och entusiastiska ledning var förstås betydelsefull för det fina resultatet.