Den som kallar Erik Sædén en levande legend kommer inte att möta några invändningar, men de som fick lyssna till honom vid konserten i Brunneby i lördags måste insistera på att "levande" starkt betonas.
Här demonstrerades en röstkultur och en mångsidighet som inte är alldeles vanliga i dag.
Sædén hörde bestämt till den grupp sångare vid Operan som för 40-50 år sedan skapade historia och har brukat omtalas som "järngänget".
Sædén och Otto Freudenthal presenterade ett program på en och en halv timme - redan omfånget är en prestation. Därtill kommer den stilistiska, innehållsliga och stämningsmässiga spännvidden, från Franz Schubert till Olle Adolphson.
Och fastän självfallet Erik Sædén var huvudpersonen finns det skäl att understryka att man inte skall tala om sång med ackompanjemang; det är i stället fråga om en kammarmusikalisk duo.
Det blev uppenbart redan i det första numret, Schuberts "An die Leyer", där pianot spelar stor roll för att ge karaktär åt de omväxlande rytmisk-dramatiska och de hymnlika ariosopartierna. Än mer påtagligt blev detta i Richard Strauss-sångerna.
De sex Karlfeldt-sångerna som sedan följde visade både skilda sidor hos skaldens texter och hos de tre tonsättarna.
Hos Peterson-Berger kunde man höra en nordisk folkviseton med smått dionysisk prägel, hos Ruben Liljefors elegans och munterhet, hos Otto Freudenthal (tonsättaren alltså) en mörk dramatik, som dock fick sin upplösning i ett ljust slut.
Sångerna av Birger Sjöberg och Olle Adolphson, som avslutade programmet, framfördes alldeles lysande. Jag tror inte det kan göras med större trohet mot - och kärlek till - text och musik.
Per Olov Backman