Baryton och piano, S:t Larskyrkan, Östergötlands musikdagar
15 augusti
Inga attribut, tricks, vitsigheter, mikrofoner eller publikfrierier, inte ett ord yttras under hela konserten. Bara två musiker, rakt upp och ner – och det blir en underbar lunchkonsert! Vilka konstnärer!
När operasångare tar sig an visor och annat av ”lättare” karaktär blir det sällan bra, de olika uttrycken hittar aldrig varandra. Men inför Fredrikssons och Böhms framföranden är det bara att sträcka vapen. Ingen ur den mängd tolkningar av Nils Lindbergs ”Shall I compare Thee” som jag hört har gripit mig mer än hovsångare Fredrikssons. Han förtrollar alla med sin röst som är varm och glansfull i alla tonlägen, även i sotto voce. Och så något som jag alltid värdesätter: att klangbildandet inte sker på artikulationens bekostnad.
Han sjunger på svenska, engelska, franska och tyska, och jag sitter förundrad över att sådana röster finns! Evert Taubes framförande av egna sånger är något unikt, Fredrikssons genomkultiverade tolkningar är på en annan planet – ändå känns båda omistliga, vilket torde avslöja kvaliteten i dessa visor.
De tre sångerna av Korngold är väl valda pärlor, och Böhms ackompanjemang är förunderligt och levande. De tre Don Quixote-sångerna av Ravel sticker ut från resten av repertoaren i och med sitt bitvisa allvar och tyngd. Jag förstår inte ett dugg av den franska texten men njuter gränslöst.
Sibelius´ tonsättning av ”Flickan kom från sin älsklings möte” har jag svårt för, jag finner den förkonstlad och lite fånig - men ingen skugga över tolkningen! De två sångerna av Alfvén är emellertid lätta att tycka om.
Annonsens och affischens uppgift om Paul Anka som en av programmets upphovsmän tror jag på förhand är ett skrattretande skrivfel, ”de menar förstås Poulenc!” Men det stämmer, det rör sig om hans ”My way” som slutnummer. De dånande applåderna belönas så med extranumret ”När jag för mig själv i mörka skogen går!” av Peterson-Berger.
Jag lämnar kyrkan omtumlad och salig av denna obeskrivligt vackra röst och sångkonst!