Linköpings stadsfest
Lördag 23 augusti
Storstadens industrislammer föregår The Sounds på scenen innan trummisen Fredrik Nilsson kliver på och lägger beatet till ”Emperor”. Strax därefter följer resten av bandet, med en som vanligt stencool Maja Ivarsson (nu med babybula) i spetsen. Redan i andra låten, ”Song with a mission”, påtalar hon att hon känner av en ”eftermiddagsvibe”. Och det kunde inte vara mer träffsäkert.
Linköping, jag kommer att låta som konserternas Magdalena Ribbing nu, men vet ni vad som är god etikett när man går på konsert? Att applådera vid låtslut. Detta gäller oavsett om man har betalat inträde och längtat efter denna kväll i månader eller om man bara är ute och strövar på stadsfesten och bestämmer sig för att svänga förbi spelningen med den där tjejen man sett i ”Så mycket bättre” på tv. Nu vet ni, men det är lite för sent för The Sounds del, som absolut förtjänade mer än en likgiltig, tyst och stel publik.
För om vi går tillbaka till The Sounds prestation är det ett proffsigt och välrepeterat band som står på scenen. Det är förvånansvärt många gamla hits i låtlistan och alstren från fjolårets skiva ”Shake shake shake” är lätträknade – men ösiga ”Outlaw” är en av konsertens höjdpunkter. Två andra är Blondiedoftande ”7 days a week” och ”Tony the beat”, som kan beskrivas som riktigt dynamiskt örongodis med retrosmak. Keyboardisten och andregitarristen Johan Anderberg är en av scenens stora behållningar. Att se honom rotera mellan de olika instrumenten och spela så att snedluggen lever sitt eget liv blir aldrig tråkigt.
Men att publiken är halva konsertupplevelsen stämmer faktiskt, och den här gången drar det ned betyget till en svag trea. Som Maja Ivarsson sa från scenen: ”Nu är det fan dags att vakna lite, eller hur?”.
Bäst: Maja Ivarssons röst är helt magisk, det är nästan löjligt hur bra hon är.
Sämst: Jag har aldrig sett en så likgiltig publik förut. Skärpning!