Airbournes spelning går att sammanfatta med ett enda ord: energi. Från inledande ”Ready to Rock” över hela raden av taktfast AC/DC-hårdrock ger bandet verkligen allt. Bandet bygger mycket på känsla, men när de lyckas att matcha detta med tyngd och melodi, som under ”Diamonds in the rough”, blir det bra på riktigt. I övrigt blir det lite väl enahanda. Bandet matar på med sina låtar som förvisso är bra, men det är helt enkelt för lite variation.
Sångaren Joel O’Keeffe gör sitt bästa för få med sig publiken. Han ger sig bland annat ut på en löprunda runt publiken och ställer sig på mixertornet och kör ett gitarrsolo, till stort jubel från publiken.
Tyvärr blir avslutningen av spelningen något tråkig, då regnet börjar ösa ner. Detta får australiensarnas dragningskraft att falna, och delar av publiken att dras till det närliggande tältet där en månghövdad Icona Pop-publik inväntar den spelningen. Joel O’Keefe gör sitt bästa för att skälla ut den svikande publiken. Men även om man stod kvar så var Airbourne sällan så spännande.