När Jill Johnson iförd cognacsfärgad festblåsa gör entré i Linköpings Konsertsal ligger tankarna långt från gödselgrepar, höstackar och kopojkar. Även om några få countryhattar skymtar i publikhavet är det en befrielse att se och höra att countrymusik inte behöver lukta häst. För de flesta är Jill Johnson kanske främst fågelbofrisyr, fotsid dräkt och Lady Di hyllning ("Kärleken är") i Melodifestivalen 1998, men för andra har hon etablerat sig som Sveriges countrydrottning och dessa andra är tillräckligt många för att fylla Konsertsalen denna lördagskväll.
Jill gör ingen hemlighet av att hon älskar country och sticker inte heller under stol med att flera av låtarna är covers. Det tycks som att hon medvetet undviker sina säkrast kort och den som tror att "Crazy in love" ska dyka upp som extranummer misstar sig nästan lika grovt som den som förväntar sig ovan nämnda "Kärleken är". Istället blir konserten en närmast mangrann uppspelning av senaste skivan "Music Row" där musikvariationen istället består i att låtarna framförs ömsom med fullband, ömsom akustiskt och ömsom a capella. Jill gör snygga tolkningar av Dolly Partons "Jolene" och "Whyd you come in here, looking like that", men som bäst blir hon när hon närmar sig bluesen i "Need your love so bad".
Det är en rejäl resa hon har gjort - och då menar jag inte från Ängelholm till Nashville - utan åsyftar Jills musikaliska utveckling. Man må kanske inte gilla country, men det är svårt att inte gilla Jill. Hon bjuder på sprudlande sångglädje som når långt över scenkanten och hon jobbar stenhårt på sin folklighet, där hon bland annat möter publiken i entréhallen före showen, pratar och låter sig fotograferas.
Och när hon står där i sin mörkröda klänning och välkomnar är det inte svårt att se Jill som countrydrottning, som bjuder in till den där balen - eller är det trots allt en logdans - som kanske, kanske blir alldeles, alldeles underbar och där dresskoden garanterat inte påbjuder countryhatt och gödselgrepe.