Han som har varit en stjärna i 35 år, men ändå knappt har gett några intervjuer eller synts offentligt i modern tid.
Men ändå. Där står han, på en sedan längre utsåld Flygeln, inför fans i alla åldrar och lika många punkare och indiekids som helt vanliga svenssons.
Och han öppnar överrumplande starkt med nya "Beväpna dig med vingar" och den lite äldre "Miss Huddinge -72".
Men sen snubblar den gode Thåström in i en svacka och hade nog kunnat stryka ett par nummer från den nästa två timmar långa låtlistan.
Nånstans mitt i konserten vaknar han upp igen. Med malande monotona fullträffar som "Främling överallt" och "Kort biografi med litet testamente", ett poppigare avbrott i "Kriget med mig själv" och vackra ballader som "Samarkanda" och "Fanfanfan".
Men allra bäst blir det nästan allra sist. "Du ska va president" har aldrig låtit så bra. Från att vara en av många hits i Thåströms katalog växer den ut till något alldeles fantastiskt.
Och själv blir han till någon slags besatt predikant med publiken i sin hand.
Som extranummer sjunger han även en annan Imperietklassiker - "Rock'n'roll e död". Nja, kanske är den inte helt död i alla fall.
Men visst har den vuxit upp och skaffat familj, villa och pensionsförsäkring.
Om inte annat så känns det så när en medelålders dam i publiken - som säkert var med back in the days - hyschar åt några yngre herrar som har mage att prata under en rockkonsert.
På något sätt känns det fullt logiskt. Det är väl där i villan man som mest behöver en rebell - och det är väl också då rebellen lyckas bli just folkkär.