konsert
Camille Saint-Saëns: Juloratorium
Susanne Edlund,sopran, AnnaCarin Strand, mezzosopran, Fredrik Alf,countertenor, Jan Strömberg, tenor, Oskar Ganestål, baryton, KarinLangebo, harpa, Sara Michelin, orgel, Stråkmusiker: Mats Strand, MariJansson, Roland Kjellström, Mattias Nyberg, Roine Uddfelt
Chorus Jubilate, Vallerstad vokalensemble, S:t Hanskören. Marie-Louise Beckman, dirigent
Vårfrukyrkan Skänninge
Det har sagts att 1800-talets oratorier mer har drag av konserter änutgör delar av liturgin; Liszt och Berlioz brukar framhållas som detydligaste exemplen.
Vad gäller Frankrike kan man våga påstå att om César Francks sakralamusik har drag mysticism (i romantikens anda) så är Saint- Saënsdäremot teatral eller konserterande.
Det gäller i varje fall hans Juloratorium, som på söndagen framfördes i Vårfrukyrkan i Skänninge.
Verket är från 1858 och är skrivet av en 23-åring, som säkerligen lyssnat både till Bach och Gounod.
De utmärkande dragen, vill jag påstå, är en utåtriktad, melodisktoch harmoniskt tilltalande musik; är den religiös så är det fråga omtroskyldig, okomplicerad religiositet.
Exempelvis präglar detta den duo för sopran och baryton, där SusanneEdlund och Oskar Ganestål -- skönt samsjungande -- gav oss en avoratoriets höjdpunkter.
En annan sådan var AnnaCarin Strands aria, framförd med enkel innerlighet.
Jan Strömberg har en närmast dramatisk tenorstämma, som möjligeninte är idealisk i detta sammanhang, men sitt soloparti, rimligen rättsvårbemästrat, hanterade han fint.
Fredrik Alf och Oskar Ganestål tycks besitta en avsevärd rutin, klokt demonstrerad i kvartett-och kvintettpartierna.
Marie-Louise Beckmans sätt att leda imponerade på mig.
Sällan ser man en så på en gång återhållsam och effektiv, tätkontakt mellan dirigent och medmusikanter. Särdeles fint demonstreradesdet i två nummer som föregick juloratoriet.
Det första var Gustaf Nordqvists nästan utslitna "Jul, jul strålandejul". Här fick den en alldeles ny karaktär: det lugna tempot gav medens denna sång en prägel av stilla andakt.
Samma andas barn blev den polska julsång "Lyssna min kära" som sedan framfördes: en ljus, i god mening "barnslig" koral.
Fotnot. Konserten gavs senare på kvällen i Vadstena Klosterkyrka