Ingen kan väl ha undgått reklamen på TV för Veronica Maggios debutskiva "Vatten & Bröd"? Jag är förvånad att intresset inte är större en fredagskväll på Skylten när Årets nykomling enligt Grammisjuryn gästar staden. Golvet framför scenen är bara fyllt till hälften och flera hänger inne i kaféet hellre än att kliva ut och kolla.
De som vågar sig fram till scenkanten är av alla åldrar och kategorier. Innan spelningen knackar några småtjejer ur publiken på logedörren för en autograf och sen står de trofast längst fram hela spelningen. När huvudpersonen skrider upp på estraden iförd en svart festblåsa uppbackad av ett fyrmannaband och öppnar med den starka hiten "Dumpa mig" konstaterar jag belåtet att blandningen mellan jazz och hiphop på svenska som på skiva känns lite mesig och mjäkig har lite mer stuns i sig live. Veronica Maggios röst är sig dock lik, vek och flickaktig som den är överröstas den ibland helt av musiken men kontrasten mellan de fläskiga rytmerna och den ljuva stämman är intressant och spännande.
Men trots att bandet verkar ha riktigt skoj på scenen känns det som om delar av framförandet går på rutin. Kanske är det tröttheten efter Veronicas födelsedagsfest kvällen innan som spelar in, men det gnistrar aldrig till. Mycket kan nog också skyllas på låtmaterialet som ärligt talat är lite enahanda, det känns som om många av låtarna är stöpta i samma mall. Veronica Maggio själv är söt och trevlig, men jag väntar på en spricka i den välpolerade fasaden, att hon ska släppa sitt krampaktiga grepp om mikrofonstativet och ta några ordentliga danssteg. Eller något åt det hållet. Till slut får jag mig något till livs: spelningens höjdpunkter kommer i följd, först en oväntad cover, en egen version av Offsprings "Self-esteem", och sedan en gungande "Havanna Mamma".
PERNILLA DAVIDSSON